I går skrev jag mitt inlägg efter lång väntan. Min dator är inte på hugget och vägrar ta in det jag skrivit. I går hade den plötsligt stängt av uppkopplingen till internet fast jag inte bett om det.  Det jag skrev om var nog mest fåglar. Jag har nämligen fått lov (av vicevärlden) att sätta upp en fågelstuga i mitt äppelträd, trots att jag har grannar i väst o öst. Det var nog min lilla gräsplätt som fixade till det hela. Där bestämmer jag tydligen. Att mata fåglar på vintern kan ju inte vara något syndigt. Då är det ju värre när sommaren kommer och alla skator och kråkor, kajor och  måsar är här och flaxar, men de skall ju också ha mat. När jag just hade hängt upp min stuga och laddat den med godis för fåglar och gått in och satt mig i telefon, riktigt förmörkades himlen en stund. Minst 150 sidensvansar korsade himlen och dök ner i min trädgård. Hjälp vad har jag gjort? Äppelträdet rintigt vibrerade av tofsar och färglada fjäderskrudar. Nu blir nog inte grannarna så glada, tänkte jag. Jag hade inte förväntat mig en sån uppslutning.  Säkert kom fåglarna direkt från den ryska tundran för att ta ett svep över Sverige och se om vi hade mer att bjuda på än ryssarna. Men lika snabbt som de kom lika snabbt försvann de bakom husväggarna. Kanske är de redan i Korpolombolo eller Ystad. Inte en enda fågel av svensk härkomst har visat sig sedan dess, de har nog frusit nacken av sig. Men snön ligger i allafall vit på taken, men tomten är inte vaken - den kraken.

Gunsan

Mitt barnbarn Tilda har tillsammans en blogg där de diskuterar dvärghamstrar och hur man sköter dem. Jag har tyvärr, eller kanske tack och lov ingen hamster att ta ansvar för idag. Men det hade vi tidigare när våra barn var små.  Den ena hette Nisse och den andra Musse. Båda omkom på olika mer eller mindre tragiska sätt. En är begrav i en kakburk under syrenbusken, den andra utanför häcken under en obefintlig björk.  Björken bröts av av någon som inte gillade träd även om den fanns med iplaneringen över villaområdet. Tråkigt med folk som inte gillar träd.

De djur  som följt mig genom livet är katter, dr har funnits där i otal i olika färger, personligheter, med varierande favoritmat och liggplats. Tänk vad djur kan vara olika även om de är nästan identiska i sitt utseende.

De katter jag minns från barndomen bara fanns där och jag tänkte inte så mycket på vad de hade för personlighet.

De fanns där hela tiden men bar en eller två i taget. Inte ¨å många dog av ålderdom utan förolyckade på olika sätt eller fick någon åkomma som inte kattdoktorn kunde göra något åt. En hamnade i slåttermaskinen, en eller två under en buss eller bil och några bara försvann på katters vis. Jag minns "  "Måns," Hankatten" "Katrina", "Snösken," Villy, Karl Oskar m.fl Sen kom  "Smirre, "Somsey" "Sokrates och Zamira." Alla mer eller mindre geniala som lyssnade till vanligt småprat. Jag minns också vår utvecklingsstöra höna, Hilda, vars egenhet visade sig genom att hon hela tiden sprang efter oss och ville vara med och leka. Motsatsen var den argsina tuppen "Flex" som inte tålde att vi beträdda ladugårdsbacken. Därför satt vi oftast uppflugna i någon av de fem rönnarna som stod i rad utanför ladugården. Han kunde ju flyga men tyckte inte att han behövde offra mer krut på ossän nöden krävde.

Men sen hade vi ju också Vitalis, den folkilskan hästen som pappa kom hemdragande med en vårmorgon Han tyckte inte om barn eller fruntimmer. Den enda han gillade var pappa, som fjäskade för honom med lite tort hö i en säck vintertid eller ledde ut honom på gröna ängar om det var sommartid.

Nu får det vara nog för i dag vi kanske hörs.

 Så vaknar man upp till en ganska kylig  och grå morgon, men vem vet vad som döljer sig bakom molnen. Allting är ju också relativt så det är ju inte  så himla kallt om man jämför med de bistra dagarna i fjol. Än har jag iheller nte blivit varm i kläderna när det gäller att blogga , jag hittar inte de rätta knapparna så att säga och jag märker att datorn är med och lägger fingrarna i blöt. Den hugger bort ord som jag skrivit ner och ändrar dem till  nåt jag inte begriper. Nu går vi i alla fall mot ljusare tider och snart finns bara de gröna tomtarna kvar. De röda har lagt benen på ryggen och gömt sig nere i sina hålor. I dag skall jag se om jag också lyckas lägga in en bild. Kan jag inte det får ni  ge er till tåls tills vidare och  nöja er med bara textmasor.

Kanske vi hörs av i morgon men i min situation får man  planera en dag i taget

skriver Gunsan

I

Länge har jag önskat ha en egen blogg att skriva på men det har inte blivit av eftersom jag inte visste hur det gick till att starta den. I dag efter år jag fått hjälp av mitt tioåriga barnbarn Tilda som själv har en blogg där hon pratar om hamstrar. Men lite rädd är jag allt för att jag inte skall  kunna hålla denna sidan flytande. Har jag verkligen så mycket att skriva om. Men skam den som gegar ur jag försöker så får det ge sig efterhand

 Jag är visserligen pensionär men vägrar bli någon bromskloss som förvägrar mig själv allt det roliga och nya som livet bjuder på och som gnäller över alsom inte är som förr.

Gunsan

Välkommen till min blogg.